Aj!

Kom nyss in efter en tur med Havanna i skogen. Det är så skönt när hästarna går utanför huset, så jag gick ut och borstade bort lite päls och tog på henne repgrimma och så gick vi ut. Tanken är att vi ska gå en del i skogen och ojämn terräng så hon kan träna ryggen samt lära sig att lyfta ordentligt på hovarna. Så framöver blir det mycket sådan träning. Branta uppförsbackar och dyl.
Hon var iaf jätteduktig och lyssnade jättebra på mig. Behöver bara ta tag i repet så lyssnar hon, och jag berömmer henne jättemycket så fort jag märker att hon lyssnar. Det märks att hon fattar för hon lyssnar på min röst.

När vi gått en bit i skogen blev hon väl trött på att jag gick före henne eller något, så hon nöp tag i skinnet i ryggen och tog en rejäl tugga! Och därmed rubbades våran fina stämning kände jag, för jag blev irriterad på att hon ska vara så barnslig. Jag vet inte hur jag ska säga till henne på bästa sätt för att hon ska lägga av med sitt bitande. Det är inte ett lika stort problem längre som när hon var mindre, men ibland när hon känner sig uttråkad  eller något tar hon till det. Jag brukar iaf snärta till henne med fingret på mulen eller armbåga henne i halsen och ryta åt henne. Hon vet så väl egentligen! Men, är man unghäst så är man.

Så förutom att min rygg svider och att jag har ett stort blåmärke så är jag nöjd med våran lilla träning. För det är ju just det. Allt jag gör med Havanna är träning. Att lämna dom andra hästarna, att ledas och lyssna på mig, osv osv. Mer NH-träning skulle sitta på sin plats för hon är väldigt ifrågasättande om vem som är ledare. Jag känner ändå att vi har mer tillit till varandra nu än tidigare.Hon har ju trots allt växt upp med mig.
Älskade Havanna <3

Havanna, maj 2010